Ensam

Det är lätt att bli inlurad i en falsk känsla av gemenskap när alla nära och kära bara är ett mail eller ett telefonsamtal bort. Att inte åka iväg helt ensam gör också sitt. Men det känns trots allt ändå. Det känns i kroppen att det var länge sedan jag fick en riktig kram av någon annan än Kristoffer. Någon att skvallra med om vem som har gjort vad, vem som har bytt jobb, köpt hus, väntar barn eller vad det nu kan vara. Eller för den delen, någon att bara sitta tyst med och kolla på TV med.

Och idag har jag saknat att jobba. Har saknat att göra något som verkligen känns meningsfullt att göra. Jag har saknat att känna den tillfredsställelsen man får av att tillämpa fem års studier i ett projekt. Gud. Det låter ju jättefånigt. Det hör jag ju själv. Jag har ju för sjutton världens chans att göra precis vad jag vill nu! Gå någon keramikkurs (som min kära svägerska föreslog), måla tavlor med höstlöv, baka snickerdoodles och skriva långa noveller. Jag kan göra precis vad jag vill. Nåja. Nästan vad jag vill...

Translation: Feeling a bit useless. Miss my friends, my family and even my work. I know that this time of from work offers a great opportunity to try something new - paint a picture of the fall leafs, write a novel or whatever it may be. But not today. Today, I just want to sit with a big cup of tea under my new cozy blanket. But hey. At least it's finally raining...