Smällarna uteblev

Nyår i Madison. Visst finns det andra där ute som också hade fått för sig att amerikanarna alltid slår till på stort när det är fest? Det kan väl ändå inte bara vara jag som har fått för mig det? Nä, det är bäst vi går igenom nyårsafton från början så att ni förstår vad jag babblar om.
Alltså:

Dagen började lugnt och vi hade inget särskilt på agendan. Tog bilen när till Steves för att inhandla champagne och så hittade vi lite krimskrams på Target som vi skulle ha på oss på kvällen. Vrålhungriga skyndade vi sedan hem och började förbereda lunchen (vegetarisk lasagne - inte så festligt men ganska gott ändå) samtidigt som vi skypade lite med våra familjer. Jag tog ett långt och varmt bad och sedan var det dags att göra oss i ordning för kvällen. Jag hade nya fina öronhängen som var perfekt nyårsfina - stora, tunga och glansiga. "Förfestade" med Josse, Emma och Stefan via skype och skålade in det nya året. Festligt värre! Det var nästan som att vi var i samma rum. Efter det skyndade vi ner för att ta bussen in till staden. (En sak som är bra här i Madison är att alla bussar är gratis att åka med efter kl.19.00 på nyårsafton. Väldigt bra initiativ för att motverka rattfylla vilket man annars har en liten skev syn på här (reklamen säger typ "kör inte full för då stannar polisen dig" till skillnad från i Sverige där det mer är "kör inte påverkad, för du kan skada dig själv eller någon annan".))

Hursomhelst. Den italienska restaurangen vi kom till kan väl inte direkt liknas vid den skarpaste kniven i lådan men det var god mat även om det serverades på ett "överdrivet amerikanskt" sätt - dvs. gigantiska portioner och väldigt fort. Eftersom serveringen gick så snabbt tog vi bussen hem igen vid 23:00.

Väl hemma bytte vi om till termokläder och packade kameraväskan för att gå ut och fota fyrverkerierna från Picnic Point. Vi hade inte hört några smällare under dagen, men tänkte att amerikanarna helt enkelt måste vara lite mer disciplinerade med sitt raketsmällande jämfört med svenskarna. Och visst måste en så stor stad som Madison ha ett fyrverkeri. Något annat vore ju absurt! Så där stod vi alltså, i den frusna vassen i lake Mendota, med perfekt utsikt. Stativet uppställt och riktat mot Capitolium och redo att börja fota. Men. Inget. Inte en endaste liten smällare fick vi se. Långt, långt borta kunde vi höra hur några ensamma smällare brann av. Men där vi stod, ja, där fick vi nöja oss med ljudet av skrikande Kanadagäss som simmade omkring...

"jaha... gott nytt år då älskling..." sa vi till varandra och gick snopet hem igen.