Blogglänk

Här hittar ni mig numera

5 juli

Idag (om några timmar) är det exakt en månad sedan vi tog vårt pick och pack och hoppade på planet hem till Sverige igen. Det har varit en märklig känsla att komma hem igen. På många sätt är det som att vi inte har varit bort alls. De nio månaderna som vi hade framför oss försvann i ett huj, och nu är det svårt att tro att det verkligen var så länge som vi var borta.

Det mesta har varit väldigt skönt att komma hem till. Familj, vänner, jobb och lägenheten så klart. Det finns dock saker som jag saknar med det amerikanska samhället. Två saker speciellt som sticker ut.

1. Servicen. Gud vilken risig service vi har här i Sverige. Att handla i affärer är lite som att kasta tärning, det kan bli hur som helst. Ibland kan jag ha tur när jag är ute och äter på restaurang och får åtminstone få ett trevligt bemötande. Men det har ju t.ex. inte hänt än att någon har varit tillräckligt uppmärksam för att se när vattnet i våra glas har tagit slut. Det är verkligen något jag saknar, även om jag fattar att anledningen till den sämre servicen beror på att vi betalar våra kockar, srvitörer och hovmästare lite bättre än i USA där folk lever på sin dricks. Men det spelar ingen roll. Jag saknar fortfarande servicen.
2. Mataffärerna. Ja, vad ska jag säga. Jag saknar det trevliga bemötandet, det stora grönsaksdiskarna och korta köerna. Funderar lite på om vi ska skaffa typ "Linas matkasse" så att jag slipper gå till affären lika ofta....

Fast det mesta med att vara hemma igen är ju ändå sådant som jag uppskattar otroligt mycket. Så här kommer en liten lista på det också:

1. Jag har på något lustigt sätt blivit mer harmonisk i trafiken eftersom jag vet att även när saker och ting skiter sig i här i Sverige, så är det ändå långt från den frustration vi kände på de amerikanska vägarna. Det var ju ganska otippat. Och känns superbra.
2. Jag är tacksam över att komma hem till ett land som är lite mer feministiskt, lite mer jämställt och som bara allmänt känns lite friare. Visst vi har en massa problem, men (än så länge?) känns de små i jämförelse.
3. Jag älskar att jag i midsomras kunde plocka mig en krans av blommor ute i naturen utan att fundera över vem som var markägaren. 
4. Och, med risk för att låta extremt ytlig - jag tycker att det är härligt att komma tillbaka till ett land med vackra människor. Jo, jag vet. Det kan vara något av det löjligaste jag har skrivit. Men. Jag gillar ju saker som är vackra. Och i mina ögon är välklädda svenskar skönare att vila ögonen på en ickevälklädda amerikanare. För naturligtvis handlar det inte om att vi svenskar genetiskt har någon fördel gentemot amerikanerna. Skillnaden sitter, som jag ser det, endast i hur folk är klädda. Och jag tycker att svenskar klär sig bättre än amerikaner. 

Min fina kusin får symbolisera hur glad jag är för att vara hemma igen

Well. Jag vet inte om det här blir mitt sista inlägg i den här bloggen eller inte. Men nu tycker i alla fall Kristoffer att jag ska ägna mig åt honom istället för er. Så - so long, och på återseende.


p.s Om ni vill fortsätta läsa saker jag skriver så kanske jag eventuellt funderar på att möjligen blogga lite grann här. Kanske, eventuellt alltså... d.s

Hemma igen

Hej på er!

Nu är vi äntligen hemma i vackra, underbara Sverige igen. Eller ja. Vi har varit hemma sedan i torsdags (landade alltså på självaste nationaldagen) och än så länge känns det grymt bra att vara hemma. Jag har jobbat mina första dagar och är helt slut i kroppen. Den är inte riktigt van vid att arbeta... Jag skyller dock lite av tröttheten på jetlagen också...

Stackars Kristoffer är i Stockholm på kurs (han hade gärna velat sova i vår säng mer än en natt, men så blev det alltså inte) den här veckan vilket är tråkigt. Men samtidigt får han möjlighet att träffa sin syster och sitt syskonbarn och lite kompisar. Och det är ju fint. Det hade jag också gärna velat göra.

Jag hade tänkt ge mig på att skriva ett fint avslutande inlägg men jag känner mig inte riktigt redo för det än. Är fortfarande så mycket att smälta så jag suger på den karamellen lite till. Så ni får roa er med att titta på lite gamla bilder i stället. Ville egentligen bara säga att vi är hemma och resan hem gick över förväntan.

Sista måndagen i Madison

Det är lite overkligt att förstå. Overkligt att förstå att vi bara ska sova på luftmadrass i en tom lägenhet två nätter till. För på onsdag är det äntligen dags för oss att åka hem till Sverige igen. Hem till underbara vänner. Hem till våra underbara familjer. Det är, när jag tänker på det, bara en lång flygning över Atlanten som står mellan oss och dem vi älskar.

Som alltid när jag tittar tillbaka på vad som har hänt förvånas jag över hur makalöst snabbt tiden verkar ha flugit iväg. Speciellt den här våren. Vad hände liksom? Ena dagen satt jag inlindad i stora filtar, hostade och kände mig nedstämda över att jag inte hade börjat läsa någon kurs än. I nästa så hade jag plötsligt klarat av två kurser, tre sverigebesök, två stora USAresor och vi hade lyckats sälja bil och (nästan) allt innehåll i lägenheten. Bara sådär.

Vi har fått frågan flera gånger vad vi kommer sakna med Madison och USA. Det är jättesvårt att svara på. Förmodligen måste vi låta den här erfarenheten sjunka in lite innan vi kan ge ett helt ärligt svar. Ge det hela lite tid liksom. För just nu målar vi (eller i alla fall jag) upp någon form av patriotisk bild i huvudet där Sverige är världens bästa land att bo och leva i. Och det är väl en sanning med modifikation.

Men om jag ändå ska ge mig på att lista lite saker (jag gillar ju listor, som ni vet) som jag kommer sakna/inte kommer sakna med USA så skulle den i just detta nu kunna delas upp i två korta listor. Vi börjar med det jag inte kommer sakna.

Vattnet. Jag kan nog inte förklara hur skönt det ska bli att komma hem till Sverige och dricka vatten som inte smakar klor och kalk. Och slippa köpa vatten.

TV. Jag vet att det här är något som inte Kristoffer håller med om eftersom han kommer sakna det stora kanalutbudet otroligt mycket och han tycker det är jättejobbigt att vi inte har en TV nu de sista dagarna. Men jag kommer verkligen inte sakna TV-utbudet, de konstanta reklamavbrotten eller det sexistiska innehållet. Men så är jag ju ingen TV-person till att börja med heller.

Sedan hade jag velat lägga till att jag inte kommer sakna amerikansk politik, men med tanke på vår globala värld så lär jag väl inte slippa undan den. Fast den kommer i alla fall vara lite mer avlägsen.

Och så avslutar vi det här inlägget på ett lite mer positivt sätt. Nämligen med några av de sakerna jag kommer att sakna.

Människorna. Jag kommer sakna både de vi har lärt känna (som underbara John och Norma, Megan, Jim och hans familj) och amerikanarna i allmänhet. Deras öppenhet och med vilken lätthet de bjuder in till samtal och småprat. Jag tycker liksom att det är så mycket trevligare att hälsa någon med ett Hi, how are you today? än ett Hej.
Träden. Jag älskar de lummiga små bostadsområden där varje trädgård stoltserar med minst tre gigantiska lövprydda träd. Det ser så ombonat ut jämfört med den kala svenska modellen med en stor tom gräsmatta. Och det är lika vackert när grenarna är klädda i sin sommarskrud som sin vinterdräkt.

Restaurangerna. Jag älskar, och kommer sakna, det stora utbudet av nichade restauranger i Madison. Trots att det är en ganska liten stad har de både restauranger med mat från alla världens hörn och dessutom finns en uppsjö med restauranger som profilerar sig med lokal och ekologisk mat.

Det var allt jag kunde komma på just nu.

Nu är det dags att börja packa på riktigt. Snart ses vi! Can't wait!

Seattle

Lördagen började vi med en tur på Pike Place Fish Market som kanske framförallt är känt för att fiskhandlarna kastar fisken fram och tillbaka över kyldisken.

På vägen dit gick vi förbi en konstinstallation med blåmålade träd som faktiskt var väldigt vackert.

Kom osökt att tänka på Avatar när jag såg dessa träd.

Vi köpte inget på marknaden utan gick bara runt och kollade på allt spännande som såldes och alla människor som trängdes. Utanför Starbucks (det första Stabucks som startades alltså) ringlade sig kön lång. Eftersom varken jag eller Kristoffer är speciellt förtjusta i det fortsatte vi istället vidare ner till vattnet och sedan promenerade vi bara runt staden.

Jag tyckte att det var festligt med ett ställe som heter Ivars Fish Bar (eftersom Kristoffers pappa heter Ivar) och tvingade Kristoffer att posera. Han tyckte också att det var superskoj som ni ser.

Sedan blev det äntligen dags för oss att ta bussen ut till Bellevue för att äta dumplings på Din Tai Fung. Gud så vi har längtat! Underbara, älskade dumplings. Dock lyckades vi beställa in lite fel grejer så vi fick inte smaka allt som vi ville, men det gjorde inte så mycket. Alltid trevligt att testa på något "nytt" ju.

Resten av dagen ägnades åt shopping och sedan lite eftermiddagssiesta på hotellet eftersom vi båda kände oss lite halvsjuka.

På kvällen tog vi oss dock ut för att äta på underbara Sitka & Spruce (rekomenderat av Get you travel on - Jenni) där vi fick äta smaskig mat. Dessutom huserade restaurangen i en väldigt trevlig saluhallsliknande lokal.

Söndagen började vi med brunch på Arabica lounge - ett typiskt hipsterställe med trevlig atmosfär men tyvärr inte så spännande mat. Men definitivt bra att gå till om man bara ska sitta med sin dator och blogga med en kopp kaffe i handen.

Kristoffer läser om viktiga nyheter och jag fotar till bloggen. Ungefär så det brukar se ut nu för tiden :)

Vi åt vid ett stort bord där de stod en härlig blandning av ljusstakar och vackra blommor

Jag skippade kaffet och tog en god kopp te istället för då fick jag ju det i en sån här trevlig "kopp".

Efter att ha fått i oss lite mat i magen gick vi ner till Space Needle så att jag också skulle få titta på utsikten (Krsitoffer har ju redan varit uppe i den i höstas). Naturligtvis regnade det i bergen och över havet så jag kunde inte se så långt som jag ville. Men det var festligt ändå.

Space Needle

När vi var uppe kunde vi ser någon form av festivalområde aldeles nära så när vi åkt ner bestämde vi oss för att kolla upp det.

Det visade sig vara Northwest Folklife Festival och det var en salig blandning med människor där. Hippies, hipsters, hemlösa, barnfamiljer, hundfamiljer m.fl. m.fl. Lite väl mycket folk i vår smak så vi köpte varsin pizzaslice och gick på en IMAX föreställning om Tornado Alley (i omvänd ordning) som var spännande.

Vansinnigt snygga 3D-brillor på IMAX föreställningen.

Huvudvärk, trötthet och sånt drev oss tillbaka till hotellet igen för en ny eftermiddagssiesta. Vi tog självklart monorailsen tillbaka så att jag skulle ha fått testa på det också. Inte lika festligt som de kabeldragna spårvagnarna i San Francisco, men kul ändå.

Kvällen avslutade vi först med restaurangbesök och sedan promenad till ett gammalt anrikt hotell där vi köpte oss varsin dricka och slappade i de lyxiga sofforna.

Den här statyn gjorde mig vääääldigt glassugen...

Och det var faktiskt allt vi gjorde i Seattle för på måndagen var det (äntligen) dags att flyga hem till Madison för att börja förbereda oss för den riktiga resan hem.

Olympic Peninsula & Tacoma

Torsdagen skulle bli en dag som vi, så här i efterhand, hade kunnat skippa. Vi satt nämligen i bilen (med lite pauser) mellan 8-20 typ. Anledningen. Vi hade bestämt oss för att köra Olympic Peninsula runt. Ett företagande som säkert hade varit toppen, om det inte hade regnat så förbannat mycket. Men nej, nu låter jag så där negativ igen. Inte meningen. Vi tar och tittar på lite härliga naturbilder från vårat stopp någon mil från Forks. Ute vid kusten.

Oj vad vackert det var. Och lite uppehåll precis när vi gick ut ur bilen dessutom. Fint värre. Sen kom regent igen och vi bestämde att vi skulle skippa La Push och bara bränna vidare mot Port Angeles. Med ett snabbt stopp i Forks för att fota en skylt då. Det var ungefär det som fanns att fota också. Det, och en Twilight-poster och ett pyttelitet "museum" om sågverk och sånt (sett till höger i bilden nedan).

När vi väl kom till Port Angeles kändes dock inte det så skoj heller så vi bestämde oss för att äta i Port Townend och sedan bränna ner till vårat (nu bokade) hotel i Tacoma. Det växer förresten någon form av gullregn precis överallt i hela Washington-regionen och även om bilden är kass så kände jag ändå att jag ville visa den för er.

Dagen därpå, på fredagen började vi tidigt med trä-möte hos APA i Tacoma. Sedan körde vi för att kolla på en träbro. Innan det hann vi också med ett besök på Tacoma Dome och ett bilmuseum.

 Sedan var det äntligen dags för att lämna bilen och dra in till Seattle. Jag hade bokat in oss på "skandinaviska" Hotel Ändra för att vi skulle börja aklimatisera oss inför hemresan. Plus att de reade ut sina sviter vilket jag visste att Kristoffer skulle gilla. Vi blev inte besvikna!

Första gång vi utnyttjar roomservice för mat. Bra skit

Portland

På tisdagen gick vi upp svintidigt. Typ kl 4. Och ingen vettig frukost fanns att få tag på heller. Och jag som verkligen alltid är orimligt hungrig på morgonen. Men det fanns ändå ljusglimtar. Vi fick t.ex. flyga med Alaskan som visade sig vara ett riktigt bra flygbolag. Underbar crew och äntligen ett flygbolag som fattat att de gör bäst i att fylla på planet bakifrån. Alltid härligt med någon som tänkt till.

Ungefär så här såg vår tisdag ut. Det regnade verkligen konstant. "När det inte regnar, så duggar det", konstaterade Kristoffer på andra dagen.

Vi landade i alla fall i ett regnigt Seattle, hämtade ut vår tuffa hybrid och tog sikte på Portland. Så långt vi kunde se kläddes landskapet av skog och vi kände oss märkligt hemma. Det kan dock ha varit regnet som vräkte ner som påminde oss om Göteborg. Väl framme i Portland hamnade vi i bilkön från helvetet. Med bara några futtiga kilometer kvar till konsultfirman vi skulle besöka. Tillslut kom vi i alla fall fram och fick en genomgång av diverse träkonstruktioner som de höll på med, men det låter jag Kristoffer berätta om. Resten av dagen ägnades åt mer bilåkande, incheckning på hotellet, tax-free shopping (Portland har ingen sälj-skatt!) och avslutade dagen med träning (bara Kristoffer) och bubbelpool (båda).

Onsdagen började vi med att besöka lite träbroar och när vi klarat av det följde vi Columbiafloden österut för att besöka lite vattenfall. Två stycken blev det. Den ihärdiga nederbörden i kombination med (uppenbarligen) inte helt regntäta jackor och stänk från vattenfallen gjorde oss genomblöta. Det var inte mycket annat vi kunde göra än att skratta åt det och köpa oss varsin rykande het kopp kaffe. I kaffetältet var vi också noga med att dricksa ordentligt eftersom dricksen gick till viktiga saker som puppy food och new starship.

Stela av väta och kyla hoppade vi in i bilen igen och fortsatte följa floden upp till Bonneville Dam. Tyvärr kom vi dit en halvtimma innan de skulle stänga vilket var lite synd. Jag hade lätt kunnat spendera en extra timma där. De hade nämligen både en laxtrappa och laxsluss(?). Jaha, det låter kanske inte så festligt tycker ni. Men ni förstår, de hade utformat laxtrappan och slussen så att besökarna kunde kolla på fiskarna genom glasrutor. Hur festligt som helst ju!

Jag är överexalterad och pekar ihärdigt på kartan exakt var vi befinner oss.

Jag vet inte riktigt varför det gjorde mig så glad att se. Kanske för att någon var smart nog att tänka på något annat än pengar och elförsörjning när de byggde dammen. Och det är ju alltid fint.

Även om det regnade en massa så var det ändå otroligt vackert. Med höga, dimklädda berg och smaragdgröna skogar.

Lustigt nog höll de på vattna gräsmattorna. Det tyckte vi kändes lite väl överdrivet med tanke på det porlande regnet. Hur mycket vatten behöver de där gräset egentligen liksom?

Dagen avslutade vi med kvällsmat och utsikt över Portland.