Det är lite overkligt att förstå. Overkligt att förstå att vi bara ska sova på luftmadrass i en tom lägenhet
två nätter till. För på onsdag är det
äntligen dags för oss att åka hem till Sverige igen. Hem till underbara vänner. Hem till våra underbara familjer. Det är, när jag tänker på det, bara en lång flygning över Atlanten som står mellan oss och dem vi älskar.
Som alltid när jag tittar tillbaka på vad som har hänt förvånas jag över hur makalöst snabbt tiden verkar ha flugit iväg. Speciellt den här våren. Vad hände liksom? Ena dagen satt jag inlindad i stora filtar, hostade och kände mig nedstämda över att jag inte hade börjat läsa någon kurs än. I nästa så hade jag plötsligt klarat av två kurser, tre sverigebesök, två stora USAresor och vi hade lyckats sälja bil och (nästan) allt innehåll i lägenheten. Bara sådär.
Vi har fått frågan flera gånger vad vi kommer sakna med Madison och USA. Det är jättesvårt att svara på. Förmodligen måste vi låta den här erfarenheten sjunka in lite innan vi kan ge ett helt ärligt svar. Ge det hela lite tid liksom. För just nu målar vi (eller i alla fall jag) upp någon form av patriotisk bild i huvudet där Sverige är världens bästa land att bo och leva i. Och det är väl en sanning med modifikation.
Men om jag ändå ska ge mig på att lista lite saker (jag gillar ju listor, som ni vet) som jag kommer sakna/inte kommer sakna med USA så skulle den i just detta nu kunna delas upp i två korta listor. Vi börjar med det jag inte kommer sakna.
Vattnet. Jag kan nog inte förklara hur skönt det ska bli att komma hem till Sverige och dricka vatten som
inte smakar klor och kalk. Och slippa köpa vatten.
TV. Jag vet att det här är något som inte Kristoffer håller med om eftersom han kommer sakna det stora kanalutbudet otroligt mycket och han tycker det är jättejobbigt att vi inte har en TV nu de sista dagarna. Men jag kommer verkligen inte sakna TV-utbudet, de konstanta reklamavbrotten eller det sexistiska innehållet. Men så är jag ju ingen TV-person till att börja med heller.
Sedan hade jag velat lägga till att jag inte kommer sakna
amerikansk politik, men med tanke på vår globala värld så lär jag väl inte slippa undan den. Fast den kommer i alla fall vara lite mer avlägsen.
Och så avslutar vi det här inlägget på ett lite mer positivt sätt. Nämligen med några av de sakerna jag kommer att sakna.
Människorna. Jag kommer sakna både de vi har lärt känna (som underbara John och Norma, Megan, Jim och hans familj) och amerikanarna i allmänhet. Deras öppenhet och med vilken lätthet de bjuder in till samtal och småprat. Jag tycker liksom att det är så mycket trevligare att hälsa någon med ett
Hi, how are you today? än ett
Hej.
Träden. Jag älskar de lummiga små bostadsområden där varje trädgård stoltserar med minst tre gigantiska lövprydda träd. Det ser så ombonat ut jämfört med den kala svenska modellen med en stor tom gräsmatta. Och det är lika vackert när grenarna är klädda i sin sommarskrud som sin vinterdräkt.
Restaurangerna. Jag älskar, och kommer sakna, det stora utbudet av nichade restauranger i Madison. Trots att det är en ganska liten stad har de både restauranger med mat från alla världens hörn och dessutom finns en uppsjö med restauranger som profilerar sig med lokal och ekologisk mat.
Det var allt jag kunde komma på just nu.
Nu är det dags att börja packa på riktigt. Snart ses vi! Can't wait!