Gåragen började med att jag vaknade på helt fel sida (bildligt talat alltså). Nog för att jag fick ett mindre utbrott (på mig själv alltså) kvällen för att jag glömt säga upp min testversion av Amazon Prime (vilket en snäll person förövrigt fixade idag, så jag slapp betala 79dollar, så det var ju totalt onödigt att jag krisade över det...) men det var inget som jag tänkte på allt för mycket just då. Jag hade sovit jättebra, drömde inget läskigt och kände mig utvilad när jag vaknade. Ändå var det som luften hade gått ur mig och jag kunde helt enkelt inte komma på något som var bra med hela januari. Fast jag vet ju att det inte är sant. Vi har gjort massa roliga saker i januari, men just då kunde jag inte komma på något jag var glad för.
Hursomhelst. Vid frukosten, när vi tittade på TV, var det reklam för kattmat och Kristoffer sa något om att "vem vill ha en katt, egentligen". Då trillade plötsligt stora krokodiltårar ner för kinderna på mig. Jag började snyfta för att jag tänkte på min älskade Mio som dog för nio år sedan. Kristoffer, som för länge sedan hade fattat att jag inte riktigt var med på banan, försökte muntra upp mig med kramar och snälla ord.
"Var någon av katterna lik Mio?" frågade han sympatiskt.
"Nej", pep jag och kände mig precis som när jag storgrät över ett blodprov jag var tvungen att ta för några år sedan och sköterskan snällt frågade hur gammal jag var och jag snyftade "23" till svar. Då gav hon mig en sådan där klisterlapp man alltid fick hos tandläkaren/doktorn som barn... Herre min skapare så ynklig jag kände mig då. Och precis så ynklig kände jag mig i går morse. Fast utan klisterlapp då...
Sedan skypade jag med Marie och Marika och åt lunch och då var allt frid och fröjd igen. Men efter det åkte jag ner på berg-och-dalbanan igen. Jag skulle posta lite presenter och pulsade hela vägen till posten (typ 30-45min). Där var det skitlång kö och när jag väl kom fram till kassan var jag tvungen att fylla i en "tull-lapp". Till råga på allt glömde jag vilken present som var till vem och var tvungen att riva upp det ena paketet och be dem tejpa ihop det igen. Naturligtvis hamnade jag även hos den nya killen, som stod med en övervakare bakom sig, gjorde allt i snigelfart och med osäker darr på rösten. Jag försökte vara trevlig mot honom. Det gjorde jag verkligen, men tror inte att jag lyckades så bra...
Pulsade hem igen och kastade mig trött i soffan. Inte ens häften av sakerna på min att-göra-lista hann jag med. Men så är det. Vissa dagar det helt enkelt bättre att acceptera att allt man tar sig för kommer gå åt skogen.
Men idag blir en fin dag. Det känner jag på mig. Det är ju ändå fredag! Puss på er
Puss på dig själv! Ja,jo ibland känns livet lite visset det tycker jag med.Som väl är så brukar det gå över det där jobbiga,eller hur? Jag är sjuk igen 38,1¤ feber,ont i halsen så in i .. och hosta.Det verkar som att jag inte tål det kalla klimatet i sverige.Ska övervintra i nåt varmt land nån gång.Där ska jag rida,köra och vara ute i solen och de ljumma vindarna varje dag och känna att jag lever och mår väl! Ja,så ska jag ha det! Du är ju en riktig isprinsessa,nåja,övning ger färdighet.Kul filmsnutt!
SvaraRaderaFörstår verkligen att du blir berörd när du ser en katt.Mio var ju den allra finaste och satte stora avtryck på oss alla.Blir fortfarande tårögd och får en klump i magen när jag går till "de tre vännernas" gravplats i skogsgläntan. Usch!Skulle gärna vilja ha en katt igen och en liten hundkompis till Sälma.
Solen skiner det är 0¤ och nästan lugnt ute-underbart att titta på. Jag får stanna inne och kurera mig-ikväll visas första deltävlingen i Melodifestivalen. Ha det jättebra!
Många mammakramar!
Usch, vad jobbigt att du ska behöva vara sjuk. Kännas som att du har varit det, av och till, sedan i höstas. Hoppas ni får lite värme snart så att det onda släpper.
SvaraRaderaJag vill också ha en katt igen, men det känns som att det finns ganska långt borta på horisonten. Kanske om vi flyttar ut till den där stora franska herrgården på landet :)
kram