Resan till Ely

Efter att vi hade varit i Hoover Dam styrde vi hyrbilen mot Ely. Jag guidade och Kristoffer körde genom Las Vegas hårt trafikerade vägnät. Men det gick bra och vi stannade och pustade på en mexikansk restaurang precis utanför den galna staden.

Ganska snart byttes fyrfilsvägar mot spikraka sträckor rakt igenom Nevadas ökenlandskap. Det var riktigt häftigt och såg ut precis som på film, tyckte jag.

I början satt jag mest och förundrades av lanskapet, men efter någon timma blev det lite långtråkigt eftersom det inte förändrades så mycket. När solen började gå ner stannade vi till på den enda macken på typ 80miles.

Det fanns en söt gammal gunghäst utanför som tycktes ha funnits där sedan tidernas begynnelse. Kristoffer sa att ingenting hade förändrats där sedan förra gången han stannade där (för typ 12 år sedan), så jag antar att den där hästen faktiskt har stått där ett bra tag.

Medan vi (Kristoffer) körde fick vi dessutom en fantastisk vacker solnedgång, som inga bilder kan göra rättvis, men jag gjorde ändå några mer eller mindre lyckade försök.
Sedan blev allt kolsvart. Om inte månljuset hade varit så starkt och det hade varit lite färre moln hade man kunnat se vintergatan i dess fulla prakt, men det var fint ändå. Efter någon timma passerade vi Lund som var den sista staden/byn innan Ely.

När vi kom fram till Ely körde vi runt lite och kollade in julbelysningen på Main Street och sedan körde vi upp till affären för att leta efter saffran. Det hade de inte (bakslag nummer 1) och hade heller aldrig hört talas om det. Jag vet faktiskt inte ens om de trodde på oss (att det finns en krydda som heter saffran alltså), men de gjorde i alla fall ett försök att leta lite åt oss. Vi svor för oss själva eftersom vi hade tänk baka lussebullar att bjuda Kristoffers värdfamilj på. Jaja, inget att göra åt det tänkte vi och körde mot familjen Bath. Vi hade knappt hunnit en kilometer innan en polisbil började flasha sin ljus bakom oss och vi fick köra av vägen. Vi hade glömt att sätta på bilens lampor! (bakslag nummer 2) Ganska pinsamt, men polismannen var snäll och kollade oförstående på Kristoffers svenska körkort och sa något i stil med att "well, I can't do anything with this" och lät oss köra vidare utan att ge oss böter. Puh!

Sedan kom vi äntligen hem till familjen Bath. Vi fick världens varmaste välkomnande (först av Tom och sedan av Margret och Thomas) och fick gå lite husesyn. Sedan åkte vi till en restaurang för att möta upp lite fler medlemmar (Paul och Becki) ur familjen Bath. När vi kom fram tjongade jag upp dörren (obs, ej min mening - jag tappade bildörrjäveln) rakt på Beckis bil och lyckades repa både hennes och Margrets bil (bakslag nr3).

Men trots alla bakslag så blev det en fantastiskt lyckad första kväll i Ely. Och en sak som man alltid kan vara säker på när något går åt skogen - är att det bara kan gå uppåt. Och det gjorde det verkligen! Mer om det i nästa inlägg. Nu måste jag faktiskt göra något vettigt av dagen.

Translation: After our visit to Hoover Dam, we (Kristoffer) drove all the way till Ely. We got a gorgeous sunset that no pictures could ever make justice before we reached the little town where Kristoffers spent his senior year in high school. Despite a number of setbacks (no saffron in the supermarket, got pulled over by the police and me effectively scratching two cars) we had such a great first night in Ely with the Bath family. And more good times were yet to come. But more about that in my next post. Now, I've acctually got to make this day count.