Fy fan för avsked

Det är något speciellt med att ha sina föräldrar boende hos sig i en vecka. Å ena sidan är jag så jävla glad för att äntligen få träffa dem att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Å andra sidan känner jag hur jag oroväckande snabbt förvandlas till en missnöjd tonåring som varken kan hantera komplimanger eller någon annan typ av information heller för den delen. Jag vill skratta och gråta och hurra mig hes av lycka men istället blir jag stel och svarar med kort ton på nästan allt. Och nu sitter jag här, efter en vecka tillsammans, med gråten i halsen och är skitledsen för att de är på väg hem. Jag är ledsen för att veckan gick alldeles för fort. Och för att det dröjer en hel månad innan jag får träffa dem igen. En hel månad som märkligt nog känns bra mycket längre än de åtta vi varit i från varandra. Nä. Fy fan för avsked!

Jag återkommer imorgon eller på måndag med en vettig uppdatering på allt kul vi faktiskt hunnit med. Men just nu vill jag bara låtsas att mina fina föräldrar fortfarande är här.