Sista natten i Sverige

Nu går vi och lägger oss i Sverige för sista gången på några månader. Jag känner mig helt slut i kroppen efter en vecka med att säga hej då till nära och kära samtidigt som jag brottats med att hålla min förkylning i schack. Alla frågar mig hur det känns och jag har inget smart genomtänk svar att leverera. "Konstigt", svarar jag och grimaserar lite. Något bättre kommer jag inte på att säga. Men det är ju så det är. Det känns konstigt. Det känns konstigt att veta att jag inte får träffa farmor och farfar på 9 månader. Konstigt att jag inte får gosa med Sälma eller Guinness. Konstigt att Kristoffers syskonbarn kommer vara nästan ett helt år äldre när vi kommer hem. Allt känns obekant och konstigt helt enkelt.

Som vanligt bävar jag inför flygresan eftersom flygresor är det som effektivast kickar igång min dödsångest. Tack och lov sitter ju Kristoffer bredvid och kan lugna mig. Och sedan får jag väl göra som jag brukar och be till högre makter...

Samtidigt känns det spännande. Tänk. I morgon vid samma tid är vi i USA. Vi börjar ett helt nytt kapitel i våra liv. (Nåja, åtminstone ett helt nytt avsnitt.) Vi får en nylägenhet att inreda. Vi får träffa nya människor. Vi får uppleva en helt ny stad. Och framför allt - vi får förlänga sommaren en vecka eller två :)

God natt
/Lina